Min bror föddes med kolik och skrek tills han var helt röd i
ansiktet. Vår morfar kastade en blick på honom och förkunnade "han kommer
att bli statsminister".
Riktigt så blev det inte. Än. Men han har ett brinnande
intresse för politik och kan föra en konversation om allt och inget med allt
och alla.
Han är framme och plockar upp matvarorna som ramlar ut ur
den stackars mannens trasiga matkasse innan du ens hinner reagera på vad som
hänt. Han håller upp dörrar, hjälper till med barnvagnar och går in på
fritidsgårdar och frågar hur ungdomarna har det.
Han inte bara kan
föra en konversation om allt och inget med allt och alla, han gör det också; ofta.
Han hälsar på alla som går förbi, vissa blir glada och
hälsar tillbaka medan andra går förbi. Kanske uppfattade de inte att det var
till just dem, kanske vill de inte hälsa på främlingar, vem vet, det är inget
min bror skänker en tanke åt. Han hejar vidare.
"Genom att hälsa på varandra skapar man trygghet och
samhörighet i området" förklarar han.
Som lillasystern som smög in i garderoben när hennes
storebror var borta och lånade alldeles för stora kläder, går jag nu runt och
hejar på var och varannan människa på mina promenader. En del hejar tillbaka,
andra hajar till, men det är inget jag skänker en tanke åt. Jag hejar vidare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar